#408, jag kan inte vara jag

Hon flydde. Hon flydde bortifrån allt det gamla och ville börja på nytt. Hon flydde in i friheten som kallas vuxenliv men inte bara det, hon flydde till ett främmande land.

Väl framme i det nya landet, den nya staden fann hon sig själv. Hon hittade små bitar av det stora pusslet som gjorde henne mer komplett. Hon gick i skolan i det nya landet och lärde sig ett nytt spårk. I hennes klass gick det även en pojke med mörkbrunt hår och stora blåa ögon. De blåa ögonen lurade med henne på äventyr som lovade henne något mer. Ögonen förförde henne in i förälskelsens land. Hon trodde att de blåa ögonen skulle vara den sista pusselbiten men det visade sig att de inte var hennes pusselbit. De ville bara vara vänner, inget mer. Hon andades djupt och insåg att hennes röda lockiga hår och de blåa ögonen var skapta för att bara vara vänner.

Tiden gick och plötsligt presenterade de blåa ögonen honom. Den långa, smala han med det mjuka bruna håret och de stora bruna ögonen omringade av långa svarta ögonfransar. De började umgås. De kunde sitta i timmar i hans lägenhet och dricka vin, röka och diskutera livet. Detta var första gången hon hade funnit någon som faktiskt var värd att prata med, någon som kunde lära henne om livet och någon hon kunde lära om livet. Det var ett symbiosiskt förhållande.

Sedan hände det. På vägen hem en tidig morgon frågade han henne om hon ville dricka varm choklad i hans vardagsrum. Han erbjöd även en varm säng.

De låg där i hans säng, ansikte mot ansikte och bara tittade på varandra. Han hade sin hand på hennes höft och sina ben omlindade hennes i ett desperat försök att värma henne från den kalla vinterkylan som misshandlat hennes kropp. Så låg de i timmar och andades tungt, tittandes i varandras ögon. Efter ett tag tröttnade hon på att stirra i de bruna brunnarna så hon sträckte på halsen och kysste honom.

Det bästa hon visste var när han sträckte sig efter täcket som låg vid deras fötter och i stället för att hämta täcket direkt tog han en omväg och kysste henne på höftbenet, eller de gångerna han kysste henne i nacken och andades in doften av hennes hår. Varje gång hon såg honom ville hon kyssa de mjuka läpparna. Varje gång han låg i sängen och smekte hennes kind ville hon dö. Varje gång han tryckte henne hårt emot sig och viskade i hennes öra att hon var vacker kände hon hur hennes pussel långsamt löste upp sig självt. Sedan kom den dagen då han inte hörde av sig. Den dagen förvandlades till två, sedan till tre, fyra, fem, sex, sju...

Hon kände hur paniken steg. Han hade försvunnit. Hon behövde en dos av bekräftelsen han gav henne, hon behövde hans kyssar för att känna sig hel, hon behövde hans värmande händer för att kunna andas men han hade lämnat henne. Utan ett spår av ett adjö eller förlåt.

Långsamt insåg hon hur han hade plockat isär hennes pusselbitar och spridit dem över den nya staden. Vart hon än gick och vart hon än var så påmindes hon om de bruna ögonen. Långsamt försökte hon plocka ihop de bitar hon kunde hitta men av någon anledning passade de inte tillsammans längre. Hennes förtvivlan ökade och hon fann sig själv gråtandes till sömns. Många timmar har spenderats i bästa vännens famn hulkandes och snorandes. Smärtan verkade aldrig ta slut. Flera dagar gick hon ut i solen med svullna, rödsprängda ögon utan en uppfattning om hur många bitar som fattades. En dag kändes allt mycket lättare och hon insåg att hon kunde andas och att det inte var så svårt. Plötsligt var han tillbaka och nu har hon börjat gråta sig till sömns igen och smärtan känns oändlig.