#403

Det är intressant.

Jag vet att när han kommer tillbaka till Berlin om ca 9 dagar (nej, jag räknar inte...) så kommer han att höra av sig till mig och jag vet att jag kommer komma springandes till Prenzlauer Berg, uppför de fem trapporna och kasta mig i hans famn.

Jag vet att den senaste helgen så behandlade han mig som skit och bröt ett löfte om att träffas innan han skulle åka.

Jag vet också att allt vi har upplevt tillsammans, gjort tillsammans och allt vi känner för varandra är äkta.

Jag vet att smärtan jag känner nu är bara en liten bit av det jag kommer att känna innan jag åker hem till Stockholm.

Men de mörkbruna ögonen med guldstänk i sig och det vackra leendet är värda pinan jag går igenom nu. Jag vet att alla mina kompisar skriker "Stå inte så nära stupet! Du kommer ramla ner och slå dig blodig!", men de vet inte.
De vet inte hur min kropp reagerar blixtsnabbt när han rör vid mig, de vet inte hur han brukar ligga och smeka min mage, de vet inte hur han brukar titta mig djupt in i ögonen och säga hur vacker jag är, de förstår inte. Han är värd smärtan som han orsakar mig.

Jag är en masochist och jag vet att jag är självisk. Jag vet att jag plågar mig själv genom att hålla fast. Jag vet att jag antagligen gör mig själv en otjänst. Men om ni visste, om ni visste hur gott han luktar och hur mycket jag skälver när han kysser mig bakom örat.

Om ni bara visste...